Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

Dominique Ansel Bakery i London

“Bakverk är ingen sjukdom, som några okunniga har menat, utan allehanda bakelser. Läckra till att äta, vilka gärna kommer fram till slutet av måltiden.”

Detta menade den vise mannen Olov von Dalin när han konstruerade en ordbok för drottning Kristina om jag inte missminner mig. Förvisso instämmer jag i det att bakverk inte är en sjukdom, men däremot skulle jag vilja hävda att man kan bli sjuk om man äter för många bakverk. Ett sådant grymt öde skulle drabba en mer klenmagad person om den befann sig på den senaste destinationen på min stora bakturismsturné. Den här gången har vindarna blåst mig till London och Dominique Ansel Bakery, och vilka vindar sen, kära läsare. Fäll upp bord och stolsryggar, spänn fast säkerhetsbältet och upp med händerna i luften för nu blir det åka av.

De av mina lite mer entusiastiska läsare (stalkningsbenägna har en så tråkig negativ klang) vet att jag gjort ett tidigare försök till att besöka detta etablissemang, men då i New York istället för filialen i London. Äpplen och päron säger ni, men frukt är inte godis säger jag. Vidare skulle jag vilja passa på nu när tillfälle ges (av mig själv till mig själv förvisso) att genom höjden av uppblåsthet citera mig själv angående mitt föregående besök:

“Tyvärr omöjliggjorde frukostens jätteportion pannekager att smaka, men utbudet såg högst topnotchigt ut. Liksom vad säger man om cronuts, frozen smores och chocolate chip cookie shots!?”

AW MAH GAWD JAG MÅSTE SMAKA är det man säger, så när jag upptäckte att de öppnat en filial i London och jag ändå skulle dit och … tja, göra en massa annat superviktigt, så tänkte jag att det är precis vad jag borde göra.

Hörrni, det här var ju kalaskul, att nuvarande jag har en konversation med dåtida jag. Jag har aldrig vart med om ett trevligare sätt att tillbringa en afton om sanningen ska fram. Varför har ingen sagt till mig förut att jag är helt charmerande! I och för sig frågar jag mig ibland dock om inte nuet är en illusion. Dåtiden är riktig, då det innefattar allt som redan hänt och varit; framtiden likaså då det täcker allt som kommer att vara och det som ännu inte hänt. Nuet, däremot – just nu är en konstruktion hur små beståndsdelar man än delar upp det i – en timme, en minut, en sekund, en miljondels sekund, för så snart du har tänkt tanken, så snart du har upplevt det är det redan förbi dig och i dåtiden. Jag skulle faktiskt till och med säga att redan medan det att du upplever nuet är det redan förbi, alternativt har ännu inte inträffat.

Oavsett vilket så tyckte jag-som-varken-lever-i-dåtiden-eller-framtiden alternativt jag-som-lever-i-både-dåtiden-och-framtiden-simultant att det var dagens höjdpunkt att tala med min egen föregångare. Jag hoppas bara att det var min föregångare och inte min gengångare, det skulle vara så jobbigt om jag var hemsökt igen. Det kanske är därför jag aldrig tidigare har inlett en konversation med mitt tidigare jag – jag kunde inte höra mig själv genom alla röster i mitt huvud.

Ehrrm … Harkel, harkel, host, host. Förresten, såg ni himlen idag? Snacka om blå.

Men tillbaka till historien. Faktiskt var himlen otroligt blå och solen skinande när jag klev in genom dörrarna till Dominique Ansel Bakery och sa:

”Boom bam, baby! Rafsa fram käket, va!”

Se, jag hade nämligen förbeställt tre cronuts då de i New York endast går att få tag på om man ställer sig och köar en timme innan öppning alternativt är riktigt på hugget när förbeställningsknappen på hemsidan aktiveras vid midnatt varje måndag. Förvisso har jag ett par riktiga huggtänder, men min tandläkare Mikael har sagt att jag inte får öppna min käke för vitt då den kan hoppa ur led så jag hade inte kunnat få cronuts i New York även om jag inte hade råkat drabbas av pannekagsförgiftning.

Jag tror såhär i efterhand att jag kanske inte hade behövt förbeställa dem då det inte alls var samma kaos i London-bageriet som i det i New York. Det var inte mycket folk, stämningen var lugn, atmosfären harmonisk och servicen toppklass. Eftersom att vi endast var två personer som besökte och inte tre som vi ursprungligen trodde, behövde vi inte den extra cronuten, speciellet som vi tänkte beställa lite andra bakelser när vi ändå var där för att prova. Därför bad jag personalen att spara den sista och ge den till någon annan, trots att jag redan betalt för den. Som den sockergalning jag är tyckte jag att det var synd att den skulle förfaras om man istället kunde låta någon annan sockergalning få den. Personalen gjorde då så att de inte tog betalt för ett av de andra bakverken vi beställde, vilket jag inte alls hade förväntat mig, så extra plus för servicen!

Nu tycker jag inte att vi drar ut på det längre, hur var då cronutsen? Jag vet inte om det behöver sägas, för jag har liksom antagit att alla ni som har orkat läsa såhär långt är tillräckligt intresserade av bakverk för att redan ha koll på det, men om det mot förmodan sitter någon tomte därute som ställer sig frågan vad en cronut är, så är det en fusion av en donut och en croissant. Dominique Ansel var den som uppfann denna bakelse, och har även tagit patent på namnet. Den är gjord av en deg som liknar croissantdeg, det vill säga med luftiga lager, och formad som en donut och friterad och rullad i socker. Fyllningen byter smak varje månad, och mars månads smak var English Rhubarb & Brown Sugar, så vi drog ju en riktig vinstlott vad gäller det också. Det är svårt att recensera ett bakverk som har blivit så otroligt hypeat, men jag måste kungöra att det är med rätta. Helt otroligt gott med croissantdeg som hade alldeles lagom friterad känsla. Fyllningen var dessutom gudomlig och proportionerna perfekta – jag ville aldrig sluta äta men plötsligt var cronuten liksom försvunnen och jag hade jättemycket socker i hela ansiktet. Jag vet inte riktigt vad det var som hände – utredningen pågår och jag kan inte lämna några kommentarer för tillfället. Vad jag kan kommentera är dock att cronutsen var en riktig elva-poängare.

Någonting jag verkligen uppskattade med Dominique Ansel var innovationen i varje bakverk. Vi beställde in Chocolate Chip Cookie Shots, vilka består i en chocolate chip cookie som har formats som ett litet shotglas. Vid bordet kommer en servitör och häller upp ljummen mjölk i kakglaset, och sedan tar man en liten klunk av mjölken och sen nafsar man lite på glaset och så vidare och så vidare. Detta lät nästan lite för underligt i mina öron, men även detta var fantastiskt gott. Inte nog med att själva kakan var precis så mjuk och chokladig som man vill ha en chocolate chip cookie, mjölken som var ganska fet och söt fungerade också perfekt med kakan.

Ovan ser ni bild på en Frozen Smore. Den består av vaniljglass rullad i chokladkakssmulor och täckt i maräng som bränns av när man beställer. Det hela serveras på en pinne, och återigen var det helt orimligt gott. Smakerna satt precis där de skulle och det var även häftigt att få in inte bara olika konsistenser utan också olika temperaturer. Överlag kändes det som att det var mer ”restaurangklass” på bakverken än på de flesta konditorier man besöker. Varje komponent var otroligt genomtänkt och det kändes som att en kock med finess och passion hade utfört varenda detalj.

Sist men inte minst provade vi denna Eton Mess Lunchbox. Precis som etiketten anvisar blev vi instruerade att ta ett rejält tag om plastlådan och skaka om den ordentligt så att den blev precis så messy som namnet antyder. Även detta ett bakverk där nytänktet imponerade och smakerna var riktigt tydliga. Dock var just denna aningen för söt för mig personligen, men sammantaget med resten av intrycket av Dominique Ansel Bakery hade hade jag inget som helst problem med att ha överseende med detta.

Smakerna, kvaliteten, servicen, lokalen, hantverket men framförallt innovationen imponerade något så otroligt, och jag vet inte om det är sockerkicken som talar nu men jag är nästan beredd att påstå att detta är det bästa stoppet på min bakturismturné hittills! Ett besök rekommenderas varmt, och att skippa lunchen rekommenderas ännu varmare då man då möjliggör att prova ännu fler sorter! Som sagt, en mer klenmagad individ hade antagligen blivit sjuk efter att ha tryckt i sig alla dessa bakverk, och även för en riktigt erfaren bakturistare som jag själv krävdes en rejäl långpromenad i solen för att återställa till fabriksinställningar så att säga.

Vad? Dominique Ansel Bakery London

Var? 17-21 Elizabeth Street, Belgravia, London. Är man inte mätt efter ett besök hos Dominique kan man bege sig runt hörnet till Peggy Porschen Cakes, en annan kalasfavorit i London där de serverar förstklassiga cupcakes.

Hemsida där man även förbeställer cronuts: dominiqueansellondon.com

Annonser
Standard
Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

Mr. Holmes Bakehouse i San Francisco

Låt mig presentera hennes kungliga högfärdighet, vår strålande konung Ellen Den Bäste, självutnämnd kung över bakturism, elefantungar och minigrisar och allt bla bla bla, et cetera, et cetera, hurra, kör hårt.

Kära läsare, välkomna att sola er i min glans.

IMG_1293

Hmm … Jag kanske tog i lite väl hårt med den inledningen. Jag ber om ursäkt för det; storhetsvansinne går i släkten. Det var nog en släng av det jag fick när jag shoppade loss på det lilla bageriet Mr. Holmes Bakehouse i San Francisco i somras. Men nu går jag händelserna i förväg – låten oss börja där det började, det vill säga i början.

IMG_1329Fast sådant därnt är så svårt. Vad är egentligen början? Till att börja med (pun intended) så beror det ju på vilken livsåskådning man har – början kan vara en sak darwinistiskt sett men någonting helt annat rent kreationistiskt. Men vissa skulle påstå att för att något ska få en början måste något annat få ett slut, och då är ju frågan om inte själva början egentligen är slutet, eller rentav början på slutet. Så många frågor och så få svar. Det jag vet är i alla fall att jag befann mig i San Francisco i början av augusti, och det är även där den sjätte upplagan av Ellens OUMBÄRLIGA Guide Till Bakturism tar sin början. Som vanligt hade jag utfört omfattande efterforskningar innan min resa för att vara maximalt förberedd.

Och ändå sket det sig totalt.

IMG_1284

Mina medresenärer och jag släntrade nonchalant förbi Mr. Holmes Bakehouse en eftermiddag vid halv två-tiden, varpå vi möttes av en skylt. Sold Out. Rackarns bananer. Ytterst upprörd blev jag tvungen att vända mig till just bananer istället, för hur ska man annars orka promenera uppför de där satans backarna dag in och dag ut? Och visst är det underligt att så många av backarna i den där staden tycks gå uppåt och så få nedåt? Men det var ett sidospår. Och apropå den där genomgående forskningen jag hade utfört i början på min resa eller i slutet på min hemvistelse beroende på hur man vill se på saken så visade det sig att jag hade missat att efterforska öppettiderna – de stängde ju klockan två så det var inte så himlans underligt att det var utsålt klockan halv. (Som ett annat sidospår kan jag ju nämna sådär i förbifarten att min efterforskning mest hade bestått av att googla ”Most instagrammable bakeries San Francisco”. Varsågod för ännu ett bakturism-tips från mig som är guld värt. Ni kan tacka mig vid ett senare tillfälle, nu vill jag fortsätta mitt inlägg.)

IMG_1328

Mr. Holmes Bakehouse är nämligen enormt populärt. I en era av sociala medier gör sig delar av inredningen extremt bra i en genomsnittlig medborgares Instagramflöde. Dessutom är deras mest kända bakverk, en såkallad ”cruffin”, en bakelse av croissantdeg bakad i muffinsform med olika fyllningar, så populärt att folk börjar köa över en timme innan de börjar säljas klockan 9 varje morgon för en chans att prova innan de säljs slut. Jag själv är ju maniskt galen och besatt av sådana här grejer, men just det låter lite väl magstarkt till och med i mina öron.

IMG_1336Nej, för att undvika köerna totalt utnyttjade jag vid mitt andra försök min europeiska jetlag och knatade dit direkt när de öppnade. Faktumet att det låg många Pokéstop på vägen gjorde att jag var där några minuter efter sju, och slapp stå och vänta. Inhandlar man sex bakverk eller fler får man dem i en trevlig kartong och i mina öron låter det exakt så maniskt galet besatt som mitt storhetsvansinne kan tillåta mig att vara, så det slog jag till på. Jag kan även vittna om att nedanstående bakverk klarar av en halv dags bilresa på Highway 1 innan de förtärs, så massa beröm och komplimanger etc. etc. för det.

IMG_1335

Eftersom cruffinsarna inte skulle börja säljas än på ett par timmar slog jag till på det andra bakverk som Mr. Holmes Bakehouse är kända för – donutsen som byter fyllning varje dag. Detta gäller även cruffinsarna, och de aktuella smakerna återfinnes på etablissemangets Instagram @mrholmesbakehouse. Donutsen var helt gudomliga och den absoluta höjdpunkten bland bakverken. Favoriten var självklart den med hallon, men den med aprikos och mandel satt också där den skulle.

IMG_1332IMG_1333

Ovan skådar ni en Ube Puff. Ube är någon slags lila japansk sötpotatis om jag har förstått saken rätt, men det är det ju ingen garanti för att jag har. Oavsett så var den inte superintressant. Uben smakade inte jättemycket och annars var det bara puff pastry och rosa glasyr. Till höger avbildas en puff pastry med rabarber och vaniljkräm, men jag efterlyser MYCKET mer rabarber! Rabarber är ju bland det bästa som finns i den här världen (näst rabarberkräm), så varför man skulle snåla med den är bortom mitt förstånd.

IMG_1330 IMG_1334

Här ovan har vi de två sista bakverken jag provsmakade denna dag. Till vänster är en bostock med björnbär. Bostock är ett bakverk traditionellt gjort på dagsgammal brioche som doppas i smör och sirap för att inte bli torrt. Om det är så det går till även nuförtiden låter vi vara osagt, men jag är inte så kinkig så jag tycker inte det är hela världen. Jag skulle säga att det här bakverket snarare faller under kategorin supersötsliskig amerikansk frukost än fika, då det var mer som sött bröd, men något större fel på den var det inte, bara inte superintressant. Till höger har vi en jordgubbs- och jalapeño brioche bomb. Jag går ju igång på allt med udda ingredienser och långa knäppa namn, men som de flesta andra av bakverken från Mr. Holmes var den inte jätteintressant. Jalapeñon märktes av tydligt, men jag hade föredragit det om man hade känt av de andra smakerna mer så att själva kombinationen var huvudfokus i motsats till endast jalapeñon.

Eftersom att det var de sista bakverken jag hade att prata om idag skulle man kunna tro att det är slut på den här sjätte upplagan av Ellens OUMBÄRLIGA Guide Till Bakturism. Det stämmer också, men innan ni loggar ut måste jag proklamera lite, så håll tyst. Tack. Efter lång och djup eftertänksamhet och sånt inne i mitt huvud har jag bestämt att trots att man måste vara där så evinnerligt tidigt; trots att man måste stå i ljusårslånga köer; och trots att de flesta bakverken inte var de mest intressanta var Mr. Holmes Bakehouse ändå värt besöket. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att donutsen var de bästa jag ätit, och bara de gjorde mödan värd. Det enda jag ångrar är att jag inte köade för en cruffin, men man måste ju alltid ha någonting att komma tillbaka till. Maniskt galen och besatt 2.0!

FullSizeRender

Vad? Mr. Holmes Bakhouse

Var? 1042 Larkin St., San Francisco

För er som liksom mig själv fick IG i orientering: Så beredde denna destination mig inga problem överraskande nog! Antingen beror det på att området detta bageri återfinnes i är orienterat som ett perfekt rutnät, vilket förenklar för oss som tror att sydväst är ett regnplagg, eller för att jag precis har lärt mig hur man använder Google Maps. Vilken uppfinning, va? Tänka sig. Vad ungdomarna hittar på nuförtiden.

Hemsida: mrholmesbakehouse.com

Standard
Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

Prohibition Bakery i New York

Kära läsare,

Man har slagit min teori i spillror. Man har slitit den i stycken, klippt den i små långa remsor, kört den genom en gräsklippare och stoppat den i en mixer tills det bara återstår en trögflytande sörja. Sedan har man förångat den. Kort och gott, det enda som finns kvar är en svag kvarleva av en känsla av tomhet. Snyft. Vänta ett ögonblick medan jag går och hämtar en näsduk att torka mina tårar med, sedan ska jag ta och berätta vad det var som hände alldeles häromveckan.

Som de av mina läsare som är lite mer stalkningsbenägna vet bor jag för tillfället i Boston. Jag lär mig mycket om den bostoniska kulturen, till exempel clam chowdah, lobstah, spawwwts, röda strumpor och så vidare och så vidare. Men det riktigt trevliga med Boston är att det ligger endast fyra timmar från New York med buss. (Insider info: det gör det inte när det är helgtrafik, byggarbeten och ösregnar. Ja, jag talar av egna erfarenheter. Då ligger det sju timmar och ingen mat från New York.)

Således utnyttjade jag detta faktum och begav mig ut på en liten roadtrip. När jag efter mycket om och men slutligen hade nått min destination såg jag genast till att bocka av det allra viktigaste jag ville åstadkomma med denna resa. Nej, inte frihetsgudinnan, Empire Sate Building eller Central Park. Inte heller Rockefeller Center, The Met, eller Times Square. Och faktiskt inte ens en broadway-musikal, shopping på 5th Avenue eller MoMA. Nej, självklart styrde jag direkt kosan mot Prohibition Bakery.

image

Något som är väldigt positivt med min bakturism är att man ofta får utforska områden man annars inte skulle ha letts till när man endast besöker en stad ett par-tre dagar. Prohibition Bakery ligger på Lower East Side, långt bortom alla de standardturistattraktioner jag nämnde ovan (fastän jag naturligtvis har besökt alla dessa också tidigare i mitt liv). Under min efterforskning som jag utan undantag genomför innan varje resa upptäckte jag att Prohibition Bakery har nischat sig genom att ha alkohol i alla sina cupcakes. Detta tillsammans med namnet fick mig att när jag såg exteriören känna att japp, detta är bara SÅ RÄTT.

image
Anstränger man sig väldigt noga tycker jag att man kan läsa att det står cake i grafittin. Oftast tycker jag inte om att anstränga mig speciellt mycket, men när det gäller bakverk kan jag ibland göra ett undantag och lägga i en extra växel.

imageMenyn varierar från dag till dag efter vad konditorn känner för; vid vårt besök fanns inte en av de skapelser jag hade spanat in under min efterforskning, nämligen en cupcake med whisky och tobak. Istället fick jag nöja mig med en öl- och pretzelcupcake, en White Russian-cupcake och en bacon- och chokladcupcake. När jag har berättat om mitt äventyr har de flesta lyssnat med en blandning av avsmak, skepsis och skräckblandad förtjusning. Själv har jag ätit så många cupcakes i mina dar att jag blev överlycklig när jag upptäckte detta ställe, och beställde utan tvekan de konstigaste smakerna som fanns. Extra lyckosamt var att alla cupcakes är i miniformat, vilket gör en sådan avsmakning möjlig.

image

imageFör att återgå till min teori som jag så dramatiskt beklagade mig över här i inledningen till detta inlägg så bestod den i att generellt på de ställen jag har besökt i New York inehåller de flesta cupcakes mycket socker och fett och lite smak. Prohibition Bakery slog denna teori i spillror. En del skulle inte påstå att detta är något positivt när vi talar om en cupcake där en av smakerna är bacon, men tro det eller ej, det fungerar faktiskt. Baconsmaken finns definitivt där, men tar inte över chokladen eller kolan, utan är skickligt balanserad.

imageÖl- och pretzelcupcakesen var min favorit, och självklart blev det pluspoäng för utseendet. När jag smakade komponenterna var för sig visste jag inte vad jag skulle tycka, men återigen föll bitarna på plats när jag tog en tugga av alltihop tillsammans.

Tidigare hade jag alltså avskrivit New York som bakturismdestination på grund av min ovanstående teori, men nu är jag beredd att revidera mina åsikter. Jag besökte även en annan potentiell kandidat till Ellencertifierade Konditorier I Världen under mitt besök i New York, nämligen Dominique Ansel Bakery. Tyvärr omöjliggjorde frukostens jätteportion med pannekager att smaka, men utbudet såg högst topnotchigt ut. Liksom vad säger man om cronuts, frozen smores och chocolate chip cookie shots?!

image

Vad? Prohibition Bakery

Var? 9 Clinton St., New York

För er som liksom mig själv fick IG i orientering: Kan detta bli aningen knepigt. Det är ju nemas problemas när gatorna är numrerade, men när man som kartläsningshandikappad finner sig bortom dem är det lätt att bli aningens förvirrad. Personligen var jag hundraprocentigt säker på att jag var på väg åt ett håll, när jag plötsligt fann mig någon helt annanstans, och sen i slutändan hamnade jag ändå rätt. Tror att det har med mitt omfattande bakturistande att göra; min inre kompass pekar liksom åt närmsta cupcakefik och så bara hamnar jag där. Så mitt tips till er, kära läsare, är att ni skaffar er en sådan från närmsta Inre Kompass Affär innan ni ska ut och resa. Då ska ni nog hitta rätt ska ni se.

Hemsida: www.prohibitionbakery.com

Standard
Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

Bubó i Barcelona

¡Hola a todos!

Bienvenidos till denna fjärde upplaga av Ellens Oumbärliga Guide Till Bakturism!

De flesta av er lyckades troligtvis inte knäcka mina listigt utplacerade ledtrådar alldeles i inledningen av detta inlägg, så därför kommer det antagligen som en häpnadsväckande  överraskning att jag denna gång har turistat till Spanien för att undersöka deras utbud av sötsaker. Det hela var ytterst spontant. Flygbiljetterna bokade vi bara 9 månader innan avresedatum, och hotellet väntade vi med att boka ända till 6 månader innan! Det kan låta galet för er vars existens är lite mer inrutad, men det är så jag väljer att leva mitt liv. Wild & crazy; sån är jag.

IMG_0696

Vad gäller bakturism däremot, så är det inte bara att yoloa sig sin väg genom det. O, nej, mis amigos, detta är högst allvarliga saker. Mycken efterforskning krävs för att bakturismen skall bli lyckad. Om ni vill ha råd från en veteran, så är mitt personliga bästa superhemliga tips att söka på geotaggar på Instagram. Detta är en relativt avancerad operation, och en teknik som passar de av mina läsare med lite mer erfarenhet av bakturistande. För er som just har börjat eller kanske till och med funderar på att ta första steget, ***DO NOT TRY THIS AT HOME***

IMG_0840

Bubó ligger vid torget Plaça de Santa Maria i området El Born i Barcelona. Vid samma torg finnes även kyrkan Santa Maria Del Mar, som tydligen är en av de vackraste kyrkorna i Barcelona. Jag skriver tydligen, då detta är vad min bästaste kompis i helaste vidaste världen, guideboken, påstår. Själv såg jag också kyrkan, men jag måste erkänna att jag var aningen distraherad av min stundande sockerchock så jag kan inte svära på att den är precis så underbar.

Apropå underbart – Bubó. Modernt inrett med blanka ytor, avsaknad av massa krimskrams och en stark AC – perfekt för de dagar då man inte riktigt känner sig i sin tallrik. Som sig bör när man bakturistar hade jag varken ätit frukost eller lunch inför mitt besök, och som alltid är detta ett tveeggat svärd. Å ena sidan får man ju plats med mer godsaker på sin tallrik, men å andra sidan riskerar man att själv glida av tallriken igen. Ja, ni förstår.

IMG_1060Det första bakverket vi högg in på var nästan nyttigt, då det innehöll päron. Fast nu när jag tänker på det finns det vissa hedningar som påstår att frukt också är godis, så då kanske det inte var så nyttigt ändå. Mer specifikt bestod bakverket av päronmousse, kolamousse, nötdacquoise och agar med päron och vanilj. Av beskrivningen hade jag förväntat mig mer av en smakexplosion och ett världsomvälvande av min livsuppfattning, men faktiskt var denna skapelse rätt tam och menlös. Däremot pluspoäng för utseende och för en bra idé.

IMG_1059El bakverk número dos var denna skönhet. Vanilj, tonka, hallon, basilika, hasselnötter, choklad. Mums! Vaniljnamelakan var oändligt len och basilikan bidrog med det lilla extra. Hade jag känt till detta bakverk innan vår resa hade jag tagit med mig en extra resväska och smugglat hem den fullpackad med sådana här godbitar.

IMG_0836Nummer tre var min favorit, men sen är jag ju också av den uppfattningen att man aldrig kan få för mycket mjölkchoklad. Mjölkchokladmousse, yuzu-, banan-, och kolafyllning, hasselnötsdacquoise och knapriga flingor. Var för sig var banan- och yuzufyllningarna lite väl skarpa för min smak, men i kombination med mjölkchokladmoussen blev det mitt i prick. De hade döpt denna sötsak till Sahara, men den var inte torr någonstans utan oändligt krämig.

IMG_0837Vi sparade den mäktigaste bakelsen till sist. Denna mörka skönhet hade vunnit världsmästerskapet 2005. Vilket världsmästerskap är lite oklart då min kunskap i katalanska inte sträcker sig så särdeles långt, men tårtversionen hade blivit utnämnd till bästa chokladtårta i världen icke dess mindre. Den bestod av en kryddig olivoljebotten, vaniljbotten, knaprig praliné, men framförallt mörk chokladmousse. Vanligtvis är jag lite känslig för för mycket choklad, men denna var riktigt bra balanserad, och jag måste säga en värdig vinnare.

Det var också en värdig avslutning på vårt tårtkalasande. Jag kommer inte ihåg om vi rullade därifrån eller flög högt ovanför molnen, men känner jag mig själv rätt så var det ett av dem.

IMG_0697

Vad? Bubó

Var? Carrer de les Caputxes 10, Born-området i Barcelona

För er som liksom mig själv fick IG i orientering: Så är ni inte utom hopp! Tunnelbanan går till station Jaume I, och det braiga med det är att det endast finns en utgång (och ni som är hopplösa orienterare vet vad det betyder: ingen risk att tappa bort sig!). Från tunnelbaneuppgången är det sedan i princip bara att gå  Carrer de la Argenteria hela vägen tills man ser den tydligen o-så-vackra kyrkan Santa Maria del Mar, och då ligger Bubó precis där.

Hemsida: bubo.es

Namnlös

Men Milda Matilda! Gudars skymning! Käre värld! Vad är nu detta!? Kan du tänka dig att just DU, käre läsare, är besökare nummer 1000!? Stora gratulationer och lyckönskningar till dig! Detta betyder att du har vunnit ett extra bonustips i Barcelona, alldeles utan kostnad! Oj, oj, oj, tänk vad avundsjuka alla dina kompisar ska bli.

IMG_0995

Det hemliga bonustipset är det brunchställe som förgyllde vår sista dag i Barcelona. I detta fall var inte så mycket efterforskning involverat, utan det gick till ungefär såhär kvällen innan:

Ska vi äta brunch imorgon?

Ja. *Googlar brunch+barcelona*

Man kan inte boka bord på Brunch & CakeCarrer Enric Granados 19, och när vi kom dit vid 11-tiden meddelades vi att det var 20 minuters väntetid på bord. Vi bestämde oss för att vänta och det var det bästa beslutet på hela resan, för sedan fick vi en sådan här topnotchig brunch för endast 45 för tre personer!

IMG_1002

Slutet gott, allting gott. (För att undvika missuppfattningar, tillåt mig att förtydliga att jag menar detta i dess båda bemärkelser. Allting var jättegott.)

Standard
Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

Dessertkurs hos Daniel Roos

Nu minsann, mina damer och herrar, ska ni få vara med om en dessertkavalkad utan motstycke. Håll i er, spänn fast säkerhetsbältena och fäll upp bord och stolsrygg för nu bär det av!

Ja, hörni, det var ju som så att jag alldeles häromsistens var på desserkurs hos Daniel Roos, som bland annat gjorde förra årets Nobeldessert. Under en dag tillagade vi tolv desserter och fastän det inte riktigt är mitt område kunde jag insupa massa tips och knep.

Daniel började med att berätta sin historia, och delade in oss i gruå-tre stycken. Jag och mina gruppmedlemmar valde sedan ut två desserter som vi ville tillverka under dagen, och de andra grupperna gjorde detsamma, vilket slutligen resulterade i tolv konstverk (i mitt fall mästerverk) som intogs utan protest. För er som inte trodde att man kunde äta efterrätt ad nauseam … Ni har rätt!

Eftersom att jag inte lever i samma universum som alla ni andra, utan i min egen lilla värld, märkte jag nu i efterhand att jag hade råkat glömma att fota alla desserter. Det betyder att jag måste göra om de som jag missade så att jag kan fånga även dem på bild. Men åh nej vilken otur! Här följer i alla fall bilder på en del av dem, inklusive beskrivning.

image

Lakritspannacotta på citronbotten med citronkräm, citronpärlor och crème fraiche.

Havtornsbavaroise, havtornsgelé, brownie, chokladsmulor och mjölkchokladkräm.

Havtornsbavaroise, havtornsgelé, brownie, chokladsmulor och mjölkchokladkräm.

Bananasplit: bananmousse, chokladgelé, gräddkräm, maräng, vaniljglass och chokladsås.

Bananasplit: bananmousse, chokladgelé, gräddkräm, maräng, vaniljglass och chokladsås.

Yuzucurd, yoghurtmousse, yoghurtsponge, yoghurtsnö, citronkräm, yoghurtskum, yuzufluid, nougatin, friterat rispapper.

Yuzucurd, yoghurtmousse, yoghurtsponge, yoghurtsnö, citronkräm, yoghurtskum, yuzufluid, nougatin, friterat rispapper.

Pralinémousse på hasselnötsbotten, hasselnötssorbet och apelsinkräm.

Pralinémousse på hasselnötsbotten, hasselnötssorbet och apelsinkräm.

Mangopannacotta och passionsfruktsmousse på mandelbotten, passionsfruktscurd och mangosorbet.

Mangopannacotta och passionsfruktsmousse på mandelbotten, passionsfruktscurd och mangosorbet.

image

Dulceymousse med dulceyglaze och banankompott på browniebotten, mjölkchokladkräm, chokladsnö.

image

Chokladmousse med jordnöts- och kokossmul, mjölkchokladkräm och rostad kokossorbet.

image

Polkagrisdessert: hallonsorbet, pepparmintsbavaroise med hallonpannacotta på brynt smörbotten, hallonmaräng, marshmallows och hallongel.

Som om inte dessa vore nog gjorde vi även en hjortronsufflé med hjortronmyla och hjortronsorbet och krossade drömmar, en crème brûlée med limebladssorbet, och en ”kokosnudelsallad”, vilken bestod av mangomousse, limebladsbrûlée, sesamkakor, thai basilikasåsgel och kokosspaghetti, som serverades med mangosorbet i kokossoppa.

Standard
Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

Caffè Florian i Venedig

Jag vet, jag vet, ni behöver inte säga det. Little Miss Jetsetter är mitt mellannamn. Eller oops, det var visst ett ljug. Maria är mitt mellannamn. Det måste nog ha varit det som gjorde att alla italienarna trodde att jag var en av dem, när jag var i Venedig häromsistens. Ba’ parla italiano hit och parla italiano dit. Och liksom näe, det gör jag inte.

Jag har emellertid ett megahemligt supertips vad gäller språkbruk. Innan jag avslöjar det bör jag dock tillägga att detta endast har testats på spanska offerlamm, förlåt mig, försökskaniner, men eftersom italienska är ungefär som spanska och bu är som bä och frukt också är godis så antar jag att det fungerar även på italienska. Såhär är det: för att behärska hela det spanska språket behöver du bara kunna ett enda ord; . Det är sant. Du kan ställa dig i valfritt gatuhörn, frukt- och gröntavdelning eller strand och inom x antal minuter har en spanjor slagit upp en konversation med dig, i vilken du endast behöver delta med ett ”” på diverse passande ställen. Tror du mig inte? Släng det i käften då, om du är så slängd i käften. Dessutom kan jag personligen mer på spanska än bara , till exempel ”no cuido”.

Men återigen, mina vänner, har jag svamlat in mig själv på ett sidospår och tappat tråden. Jag skulle vilja plocka upp den igen, men som om det inte vore nog tappade jag även nålen i en höstack. Typiskt att jag ska vara så fumlig. Detta är hursomhelst icke Ellens högst användbara reseparlör (ooh, bra idé-varning!) utan Ellens oumbärliga guide till bakturism, och idag vill jag ta upp mitt bästa smultronställe i Venedig. Caffè Florian är förvisso inte särskilt hemligt; det ligger tvärtom mitt på Markusplatsen i turistigaste området i turistigaste staden, men vad som ändå får detta etablissemang att icke svämmas över av kameraknäppande är att det kostar skjortan. Detta är även min rekommendation för utstyrsel vid besöket då detta ställe är fancy schmancy! (Det är i alla fall att föredra framför ljusblå långärmad fleecepyjamas med isbjörnar på, vilket råkade vara mitt eget klädval vid ett av besöken. Vad kan jag säga? Jag har alltid gillat att göra en dramatisk entré.)

image

Jag provsmakade både frukost, lunch och dygnets viktigaste måltid, fika, på Caffè Florian och var nöjd. Ja, som Anders Lundin och Lars In De Betou skulle ha sagt: jag var glad för jag var nöjd. Egentligen var själva kvaliteten, fastän absolut godtagbar, inte mycket mer än så, utan det var miljön som gjorde upplevelsen så fantastisk. Dörrarna har stått öppna sedan 1720 (detta är inte menat att tolkas bokstavligt, trots att en och annan översvämmning har drabbat lokalen), och nu ber jag er att förlåta mina bristfälliga talanger i kamerahanteringskonst, men här följer en liten bild på interiören:

image

imageOvan skådar ni Casanovas frukost. Eller tja … Det var ju min frukost. Men han åt tydligen samma. Eller inte samma, tur nog, med tanke på att han levde på 1700-talet, utan likadan. Hur han lyckades är mig oförståeligt, då vi delade fem stycken på två uppsättningar. Fast jag antar att man kanske måste starta dagen med en rejäl frukost om man ska ha kraft att gå runt och kvinnotjusa damer dagarna i ända.

image

Till lunch beställde jag en smörad gås med grillade grönsaker. En detalj jag uppskattade var att de inte serverade vid bordet, utan de dukade upp allt på en silverbricka som de sedan ställde på bordet framför en. Då vi var flera stycken såg de även till att komma ihåg var vid bordet var och en satt och vad de beställde, så att när de ställde ned brickan stod ens egen beställning mitt framför en. Vid lunchen hade jag varit olydig och fick sitta ensam i skamvrån, därav fick jag en egen bricka. Jo, så var det. Fy på dig, Ellen.

image

Desserterna var ju huvudanledningen till att vi besökte etablissemanget till att börja med. De fick absolut godkänt, trots varierande kvalitet. Ovan ser ni en underbar pistage– och giandujaparfait, och en kombination av fruktmousser som var mindre intressant. Den varma chokladen var verkligen varm choklad. Tjock, mörk och trögflytande; riktigt lyxig!

För att avsluta vill jag definitivt rekommendera ett besök på Caffè Florian, om inte annat för att uppleva historiens vingslag. Befinner man sig ändå i krokarna kan man även besöka Harry’s Bar, där de uppfann både Bellinin och carpaccion. Båda dessa ställen frekventerades även av Herr Hemingway och diverse andra celebriteter. Så, nu vet ni.

Vad? Caffè Florian

Var? Markusplatsen i Venedig

För ni som liksom mig själv fick IG i orientering: Så är ni utom allt hopp. På en högsäsongens dag går det inte ens att se genom turistmassan på Markusplatsen, så bespara er några timmars virrande och gör något annat istället. Sorry, men jag försöker bara vara realistisk.

image

Standard
Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

K-märkt i Stockholm

Kära läsare,

Varmt välkomna till min helt oumbärliga guide till bakturism, som jag har valt att kalla ”Ellens oumbärliga guide till bakturism”! Först, tillåt mig att besvara de två spörsmål som ni alla onekligen ställer eder i denna stund:

Ja, det existerar på riktigt.

och

Nej, det var inte alls nåt som jag bara hittade på precis nu.

Som alla mina kära läsare säkert har förstått vid det här laget är kärnan i min existens att hjälpa andra.

HAHAHAHAHA! Gick ni på den enkla?! Ååhh, det är lika roligt varje gång! High five mig själv för ännu ett lyckat, klassiskt lur.

Nej, kärnan i min existens är självklart att trycka mig full med bakelser, och som ni säkert förstår behövde jag komma på en dålig ursäkt för att få göra just detta. Resultatet av vilket blev att jag skapade Ellens oumbärliga guide till bakturism.

Vad sa ni? Intresseklubben antecknar? Tillåt mig då att informera om att jag själv är ordförande för intresseklubben och ja, jag antecknade.

image

 

I denna första upplaga av Ellens oumbärliga guide till bakturism vill jag presentera eder för ett nytt spännande koncept i Stockholm. Kanske inte i hjärtat av Östermalm, utan snarare i hålvenerna, eller om man känner sig lite fancy schmancy: vena cava, ligger K-märkt i Garnisonens lokaler. Det är en kombinerad lunchrestaurang och konditori, med catering och events om aftnarna. Eftersom att jag är en extremt sanningsenlig och samvetsgrann person som aaaaldrig skulle fara med osanning, varken medvetet eller omedvetet, kände jag mig tvungen att besöka detta etablissemang inte bara en gång, utan både två och tre och hundrafjorton gånger, så att jag kunde vara absolut säker på min dom. Dessutom tog jag hjälp av min kamrat Bella, då jag tänkte att det kunde bli tradigt med bara mina åsikter dagarna i ända. (Yeah, right.)

Bella tyckte att det var det bästa fikat någonsin och sen ville hon inte säga nåt mer.

Eller okej, huruvida hon ville eller inte ville säga mer kan diskuteras, men ibland får man inte alltid som man vill. Ja, förutom jag då, och jag ville hellre höra mina egna åsikter.

Personligen tyckte jag att det var lite missledande vägbeskrivningar, då adressen på deras hemsida uppgavs som Karlavägen 100, men då jag gick dit så hamnade jag i himmelriket. Fantastiskt lyxiga bakverk som dessutom är riktigt prisvärda, endast trettiofem riksdaler styck. Miljön är lite härligt industriell men förvånansvärt lugn, och på sommaren har man möjlighet att njuta av solen på den öppna innergården. Personalen är avslappnade men duktiga och herr konditorn själv mycket trevlig.

image

 

Ovan skådar ni en helt otroligt len halloncheesecake. Och för er som hade tänkt fråga: Ja, smaken matchar det storslagna utseendet.

 
image

 

Det går även utmärkt att ta med sig bakverken, vilket passar mig alldeles utmärkt. Som jag alltid brukar säga: man vet aldrig när man kan behöva en bakelse, så det är säkrast att alltid ha ett par extra i bakfickan. Till vänster på bilden ovan ser ni en bakelse med choklad och crème brûlée-fyllning. Till höger ser ni en giraff med halsfluss. (Eller gör ni det? Jag avslöjar inte vilket, men det kan vara så att ni precis har utsatts för ett av mina ondskefulla hjärnkontrollsexperiment. I sådant fall är det till höger egentligen en hasselnöt- och passionsfruktsbakelse. Men annars är det en giraff.)

 
image
 

Slutligen erbjuder de också fantastiskt fina praliner i färgglada utformningar. Jag tog med två stycken gröna med mojitosmak till en föreläsning i skolan, och damn gurrrl de var starka! Detta var bra av tre anledningar. 1) Utger något sig för att ha en viss smak vill man ju gärna känna smaken, 2) med tanke på priset (20 kr styck) fick man sannerligen valuta för pengarna, och 3) det var en föreläsning i auditing.

Vad: K-märkt
Var: Garnisonen, Karlavägen 100, Stockholm
För er som liksom mig själv fick IG i orientering: Gå in genom Garnisonens huvudingång, och gå in mot innergården i den vänstra korridoren.
Öppettider: Vardagar 11-17

Så för att avsluta kan jag starkt rekommendera ett besök; jag kommer otvivelaktigen att gå dit både två och tre och hundrafjorton gånger till!

Standard