Den fina historien om hur jag gjorde

En brödstjärna med Nutella i

Håll er i hatten och förbered er på att bli hänförda, för här kommer en kavalkad av skickligt konstnärliga bilder!

De mer uppmärksamma av mina läsare har måhända observerat att bröd-till-tårt kvoten hos E. Olsson normalt är väldigt låg. Detta beror främst på två anledningar:

  1. Det är inte socialt accepterat att ösa på med kuckelimuckmedicin i bröd. Bu för det! Mer socker åt folket!
  2. Det är så förbaskat tråkigt att knåda deg. Allvarligt. Blir upprörd bara jag tänker på det. Till och med om man använder maskin måste man ju likförbannat slänga upp den där degklumpen på bordet efter ett tag och börja kladda och klibba. Och jag som hatar att bli kliddig och klabbig! Nä, tacka vet jag en hederlig gammal tårta. Det värsta som hänt mig när jag bakat tårta var att jag tappade lite marängsmörkräm på benet och råkade smeta ut det istället för att torka upp det, men det var jättebra för jag kan inte komma ihåg en tid då mitt högerben varit mer återfuktat. Ja, och så den gången då jag råkade bränna av mig ett nagelband när jag höll på att göra sockerskulpturer förstås, men vad ska man ha nagelband till ändå? Det var nog bra att jag brände bort den, onödiga skithög.

Jaha, bröd ja. Ibland får jag dock för mig att det kanske inte är så illa trots allt, speciellt om man öser på med en massa Nutella, och så bakar jag en brödkant eller två. Detta recept är bra för man är fri att använda precis så mycket Nutella man vill utan att någon börjar tjata om fetma och diabetes och tradiga sammhällsproblem yada yada! Förutom ens samvete då:

”Jag undrar om det här verkligen är en så god idé.”

”Klart det är en god idé. Nutella är ju jättegott.”

Fast jag menade god som i motsats till dålig. Vilket om man har dåligt omdöme kan verka leda till något gott, men om man har gott omdöme slutar det alltid med att man får ont.”

”Du borde veta att allt ont är av godo. Hela familjens påskägg var ju jättegoda fastän man ligger och vrider och vänder sig av magknip efter att ha slukat i sig allas själv! Var nu så god och lämna mig ifred, min gode man, jag måste fokusera på min Nutella.”

Dock måste jag varna för att kladdigheten ökar exponentiellt med mängden Nutella, men det kan det vara värt beroende på hur högt man rankar Nutella i sin behovspyramid. Som ett exempel har jag inkluderat min personliga behovspyramid för att illustrera.

Nåja. Det skulle kunna vara ringrostighet som fick mig att tänka ”O, vilken bra idé att börja denna steg-för-steg beskrivning med att visa hur det ser ut när deg jäser! Det känner ju säkerligen inte mina läsare till!” Jag har trots allt inte gjort det här sedan 27 maj 2015. Så här har ni, håll till godo:

JAG VET! DEGEN BLEV STÖRRE!!! Och nu när ni vet vad som händer när man jäser deg gissar jag på att ni mer än allt annat vill bevittna detta otroliga fenomen live, och er instinktiva reaktion när ni själva ska baka bröd nästa gång således antagligen är:

”Lilla degklump, jag ska vaka över dig som en hyena vakar över ett människobarn!”

Men det behövs alltså inte. Degen jäser oavsett så du kan lika gärna göra något vettigt med dig själv de nästkommande 2,5 timmarna, till exempel dega i soffan eller sitta och jäsa i solen.

För att tillverka en stjärna av degen delar man upp den i X antal lika stora delar och kavlar ut alla till jämnstora cirkel-liknande former som placeras ovanpå varandra varvat med Nutella. Min mästerliga plan var att använda Nutellen – typ som Nutella fast lite mer awesome eftersom jag gjort den själv. Dock var jag lite för listig för mitt eget bästa då jag förvarade min Nutellen i kylskåpet för att förlänga hållbarhetstiden, och Nutellen således var hård som en tegelsten när jag skulle använda den. Så ja… Jag fick vända mig till Nutella i slutänden ändå. Och om man liksom jag precis hade tappat bort sin passare när man skulle göra sitt stjärnbröd kan man fuska och använda en tallrik för att skära ut en cirkelform när man lagt på sista lagret, då är det inte så noga med formen när man kavlar.

”Wow! Vilken fenomenalt rund deghög du har gjort!”

”Jo, jag tackar, jag har slipat på passartekniken min.”

Du misstänkte ingenting, eller hur? Tallriksknepet fungerar perfekt!

Sen börjar man skära små snitt i deghögen som ska vridas runt och tryckas ihop två och två för att utgöra stjärnans spetsar, och det är i det här steget det exponentialla förhållandet mellan Nutella och kladdighet kommer att märkas.

När alla spetsar är ihoptryckta bör brödet se ut som en stjärna, och om vissa av er nu känner er lurade för att det mer liknar en blomma och skriker åt mig genom datorn:

”Du kommer få äta upp dina lögner och sätta dem i halsen, din lögnhals!”

så vill jag säga att:

  1. Jag kan inte höra er
  2. Det gör jag så gärna. Inte det där med att sätta i halsen, men det där med att äta upp min Nutellastjärna som jag ljög om eftersom det egentligen var en blomma, för den är jättegod.

Efter gräddning kan man uppleva lite förlossningsdepression för det som hade verkat så lovande förut kom nu ut och såg ut som en lite missformad klump. Men då ska man istället fokusera på en annan extrabonus som tallriksknepet har förlänat en, nämligen att man med den avskurna degkanten kan skapa en egen liten mindre extrabulle som såklart är extra mycket kalasgod!

 

Men allra sist, för er som undrar över de mystiska siffrorna högst upp på mina fenomenala steg-för-steg bilder var  tanken att jag skulle dela med mig av recept på denna skapelse och referera till bilderna således. Men innan jag gör detta var jag bara tvungen att svamla av mig lite. Nu när jag är klar med det känner jag mig redo att skriva ett snustorrt inlägg med bara massa fakta och såna där korrektligheter, så det har ni ju att se fram emot.

 

Annonser
Standard
Den fina historien om hur jag gjorde

Princess Cake/Charlotte Royale Hybrid

Kära läsare,

Ytterst välkomna till denna spännande historia om hur jag gjorde en hybrid mellan en prinsesstårta och en Charlotte Royale. Jag har så fruktansvärt mycket intressant att berätta att jag inte vet i vilken ände jag ska börja! Det vore förstås bekvämast om jag började i rätt ände. Men ibland kan det vara svårt att veta vilken ände som är rätt, eller till och med vad som är en ände till att börja med. Jag tänker specifikt på sådana tillfällen som till exempel när man ska plugga in skrivaren i eluttaget och man har bara fem minuter på sig innan bussen till skolan går och man måste komma i tid för att lämna in uppgiften för annars får man skriva en åtta sidor lång uppsats om jämställdhet men man har glömt att skriva ut uppgiften och nu sitter man där på golvet och rycker och sliter i en stor trasselsudd av sladdar, förgäves letandes efter änden med själva kontakten så att man kan plugga in skrivarjäveln i vägghelvetet så att man kan skriva ut uppgiften nån gång och kanske hinna med bussen men änden står ingenstans att finna!

Ja, sådana tillfällen tänker jag på. Ni känner säkerligen igen er. Som ni också säkerligen förstår har jag på sådant vis förvärvat mig väldigt omfattande kunskaper om jämställdhet. Till exempel så kommer jag nu att göra en punktlista med spännande saker jag har att berätta, istället för att lista dem numeriskt, vilket hade varit att behandla mina spännande saker att berätta ojämlikt. Bara som ett exempel.

  • Genom åren har jag kreerat ett antal versioner av prinsesstårtan. Jag har gjort höga tårtor med flera lager (tittade på Roy Fares program United States of Cakes häromsistens då han också tillverkade nåt liknande och jag liksom ba’ been there, done that); jag har gjort enportions prinsessbakelser; jag har gjort en tårta som var en prinsesstårta i dubbel bemärkelse; och jag har gjort prinsessrulltårta.

image

  • Jag gillar inte prinsesstårta. Varken marsipan eller vispad grädde faller mig i smaken det minsta. Jag vill mest bara slicka av sylten men så får man tydligen inte bete sig i möblerade rum (men man kan ju alltid smygslicka lite när ingen kollar). Varför i hela friden har jag då lagt ned så mycken möda och stort besvär på att baka variant på variant av denna svenska institution? Det är en av livets stora gåtor, i klass med Vad är meningen med livet?, Finns Gud? och Vad blir det för väder imorgon? Emedan jag har svaret på de sista tre frågorna, fortsätter den första att gäcka mig. Dock har jag aldrig försökt efterlikna prinsesstårtan exakt när jag har skapat mina kreationer, utan jag har istället försökt att genom diverse modifieringar att faktiskt göra den … GOD.
  • Min senaste skapelse, Princess Cake Charlotte Royale Hybrid (eller om man översätter till svenska, Prinsessan Tårt-Charlotte Kungshybrid), är en blandning av en Charlotte Royale och en prinsesstårta. En Charlotte Royale tillverkar man såsom så att man klär insidan av en bunke med rulltårtsbitar, fyller upp bunken med någon trevlig fyllning och vänder allting upp och ner och lyfter bort bunken et voilá! Eftersom att detta skulle bli en Charlotte Royale á la prinsesstårta tillverkade jag först en prinsessrulltårta (rulltårta fylld med vaniljkräm och hallon inrullad i marsipan) som jag klädde bunken med. Till fyllning gjorde jag hallonmousse och halloncurd.

image image

Jag måste säga att jag blev mycket nöjd med min skapelse. Det är alltid extra roligt när någonting som man har helt drömt ihop själv blir lyckat. Ofta blir jag inspirerad av någonting jag ser på Instagram, internet eller någon rolig bakbok, och tänker ”Åhå, det där skulle ju vara roligt att prova på minsann.”. Sedan gör jag något liknande, eller om jag hittar ett spännande recept kanske jag byter ut vissa saker som jag själv tycker passar bättre och så vidare och så vidare et cetera et cetera. Denna tårta var emellertid någonting jag bara plötsligt hittade på att jag skulle göra, och då är det extra kul när det blir bra!

image

imageBalansen mellan den söta rulltårtan, marsipanen och vaniljkrämen och den syrliga hallonmoussen och curden fick fyra av fem toasters (egentligen fick den fem av fem toasters, man man kan ju åtminstone låtsas att inte vara självgod). Utseendet blev jag också mycket nöjd med. En del provsmakare tyckte att den såg ”obeskrivligt oaptitlig” ut, men jag tycker den är vacker. Jag kan instämma att den inte är perfekt, men jag tycker den är rolig och jag blir glad av den! Dessutom är det ju ett ganska finurligt knep att göra ”obeskrivligt oaptitliga” tårtor – det blir ju mer över till mig då!

Sedan hade jag ju sådan tur att tårtan stod klar i söndags, som visade sig att vara årets första riktiga sommardag, vilket jag tyckte var passande till den här tårtan. Eller nej, förlåt, fel av mig, det var självklart inte enbart tur som orsakade detta utan snarare så var det så att jag använde mina övernaturliga krafter och såg in i framtiden så att jag kunde matcha på ett bra sätt. Det är så ansträngande att se in i framtiden så jag gör det inte så ofta; jag sparar det till riktigt viktiga tillfällen som till exempel tårtbakning eller när man vill veta vilka danser det är nästa vecka i Let’s Dance. Apropå nästa vecka så har jag terminens sista tenta då, men sånt slösar man ju inte sina synska förmågor på. Eller andra förmågor för den delen. Jag är aldrig så produktiv i köket eller inne så mycket på sociala medier som när jag tentapluggar. Och apropå det så måste jag avsluta detta inlägg så att jag hinner undvika att plugga lite mer innan dagen är slut. Adiós!

Standard
Den fina historien om hur jag gjorde

Loco White Choco Semifreddo Sphere

Kära läsare,

Jag tänkte att vi skulle inleda detta inlägg med en upplaga av Ellens roliga och utomordentligt utbildande fakta. Vad var det jag hörde? Jaha, jag trodde att det var någon form, vilken som helst, av gensvar, men tydligen var det bara det en nål som droppade. Äsch, jag gör det ändå. Ellens Bakverk är inte nån himlans demokrati schmemokrati. Icke! (Det säger ju sig självt, hade den varit det hade den hetat Demokrati Schmemokrati Bakverk. Liksom duh.)

Ellens roliga och utomordentligt utbildande fakta #1: Vit choklad är egentligen inte choklad. Vit choklad innehåller nämligen ingen kakaomassa utan bara själva fettet från kakaobönan. Det är förövrigt kakaosmöret som man manipulerar när man tempererar choklad, så att man kan ändra smältpunkten på den.

Jag sa ju att det var roligt!

Vit choklad är också händelsevis det första steget för att tillverka min megabra, megagoda, megacoola, megamakalösa och så vidare och så vidare glass, vilken tekniskt sett är en semifreddo. Fast jag skulle rentutav vilja påstå att detta är rätt och slätt en MEGA-glass, vilket är förkortning för Mycket Elegant Glass Arkitektur. Jo, det är sant. Men tillbaka till den vita chokladen. Den ska smältas inte brynas och när bubblor börjar synas … Då har det gått lite för långt. Det underlättar om man inte låter sig distraheras av att sjunga så många disneylåtar som möjligt för full hals. Dessutom riskerar man att kvävas om man ska hålla på och sjunga hela tiden när halsen är full, så ur ett rent självbevarelsedriftsperspektiv vore det kanske bäst att sluta helt och hållet.

Om man mot förmodan överlever detta första steget blandar man i alla andra ingredienser, och det är nu man ska skrika:

Vafalls!?

För vid denna punkt kommer man alltid ihåg att man hatar det här receptet och man fattar inte varför man alltid ska envisas med att om och om igen komma tillbaka till det och tänka att äsch det kanske inte är så hemskt men jo, det är det och sen börjar man svära en massa på danska.

Och vid denna punkt i historien tycker jag att det passar bra med en liten paus, så att vissa inblandade får lugna ned sig lite. Alla som vill ha en till upplaga av Ellens roliga och utomordentligt utbildande fakta, räck upp en hand! Oops, inga händer i luften, då ändrar jag mig till att det var qui tacet consentire videtur, så era lyckans ostar, här kommer den:

Ellens roliga och utomordentligt utbildande fakta #2: Aubergine är tekniskt sett en frukt.

Oj, det var roligt minsann!

Okej, nu är jag redo att dela med mig av varför detta recept är min dödsfiende no. 1. Varje gång när jag gör det så tycker jag att det låter konstigt det som står skrivet om i vilken ordning man ska göra allting, för resultatet blir nämligen att man står där med en typ småkaksdeg som man sedan måste man blanda ut 3 dl grädde i. Detta är halvt omöjligt på grund av de olika konsistenserna; säg att småkaksdegen i det här fallet hade varit en tennisboll istället, och att man ska försöka få den att lösa sig i ovispad grädde. Det. Går. Inte. Varför någon skulle vilja ha tennisbollssmak på sin semifreddo är mig obegripligt, men vem är jag att döma? Smaken är som baken. Till exempel min kamrat Emma som jag har känt i 8,5 år, eller snarare trodde att jag kände, hon gillar tydligen att ha DRESSING på sin sallad. Jag har valt att ge henne en andra chans på grund av längden på vår vänskap, men ett enda snedsteg till och jag får se till att få henne omhändertagen. Det är ju helt galet! Dressing på sin sallad! Vad har det blivit av världen?

image

Men tillåt mig att återgå till vårt huvudämne för detta inlägg, vilket är (tro det eller ej eftersom jag har tillbringat så mycket tid som möjligt med att avhandla andra saker) min semifreddo. Efter att ha räddat situationen, mestadels genom en blandning av svart magi, åberopning av helvetets alla krafter och mer svordomar på danska, hällde jag i smeten i halvklotsformar och frös sedan in. Jag tempererade därefter vit choklad och gjöt skal i en centimeter större formar.

image

Vid servering lade jag två halvklot semifreddo i ett chokladskal och satte sedan på det andra skalet som ett lock. Jag serverade med varm halloncoulis, och min vision var att hälla såsen över klotet så att det smälte och uppenbarade semifreddon. Detta misslyckades dock hundraprocentigt då jag inte orkade värma såsen så mycket, samtidigt som temperering av choklad höjer smältpunkten. Dessutom får jag väl kanske erkänna att jag inte hade tänkt igenom min idé precis hela vägen, då man skulle kunna säga att semifreddo också smälter i kontakt med värme.

Min slutsats blev således att jag nog inte behöver repetera det här experimentet, och semifreddon är godast som den är utan några extra tillsatser. I övrigt kommer jag inte låta mig överlistas av min ärkefiende no. 1 igen utan jag kommer att lita på mina egna instinkter i framtiden. Och med det vill jag avsluta denna ytterst fascinerande historia om hur det gick till när jag gjorde helgens dessert.

P.S. Utan att ha utfört någon vidare efterforskning i ämnet, så skulle jag vilja påstå att Ellens Bakverk är den enda bakblogg där baskunskap i latin är en förutsättning för potentiella läsare. Förutom såklart spanska, franska, danska, den sporadiska ryskan och när andan faller på det klassiska trims-tramset.

P.P.S. Om det var någon som läste det här inlägget seriöst och satt och väntade på att få veta vad det var i semifreddon så var det vit choklad och hallon. I så fall ber jag om ursäkt, men jag kan bara inte låta ett ypperligt tillfälle att spy ur mig en massa gallimatias gå förbi!

Standard
Den fina historien om hur jag gjorde

Geishatårta, Oreotårta & Tiramisùtårta

Det var en gång, för länge, länge sedan, i ett land långt, långt borta …

Aj, då. Ni kom på mig. Tusan. Det var inte alls speciellt långt borta (faktum är att det var just precis här där jag befinner mig nu), och inte alls särskilt länge sedan (kanske snarare någon vecka eller två). Och inte ens var det en gång, utan flera, så jag kan faktiskt inte med gott samvete påstå att ett endaste påstående i mitt föregående påstående kan påstås vara riktigt. Aj, aj, aj. Ack och ve. Jistanemej och övrigt gallimatias.

Men tillåt mig nu att kliva av ljugarbänken och slå mig ned på ett mer bekvämt underlag. I samma anda kan jag ju också svära en trohetsed till mig själv och vittna om att jag från och med denna stund lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.

Men shit pommes frites! Hjälp, vad var det som hände? Mitt långfinger och pekfinger bara liksom magiskt korsade sig över varandra och vägrade att lossa när jag sa den där sista biten! Oj, vad läskigt. Jag är nog dödssjuk. Ja, det eller besatt av demoner.

Men låt oss inte dröja vid den, förvisso mycket intressanta, frågan om huruvida jag är hemsökt eller inte. Låt oss istället snacka lite tårta.

Den här veckan har varit wild and crazy. Wild and crazy, I tell you. Tårta nummer ett tillverkades på lördagen, och var väl egentligen inte riktigt en tårta i dess vanliga bemärkelse när det kommer till undertecknad, men ändock … Efter alla dessa tårtor är den fortfarande min favorit; jag skulle kunna äta hur mycket som helst av den. Frukost, lunch, middag. Det påstås ju att man även bör äta ett mellanmål eller två om dagen, jag skulle kunna ta en liten bit då också. Och nattmackan, den får man ju inte glömma bort. Skulle kunna bada i den, rulla runt i den, borsta tänderna med den. Mmmm…

image

Förlåt, vad sa ni? Oj, ursäkta, drunknade nästan i allt dregel där. Just det, tårtan jag så lyriskt orerade över är denna: Cheesecake á la tiramisù. Synd att man inte kan rita en massa hjärtan runt namnet på de tårtor man älskar för i så fall hade jag gjort det nu.

Tårta nummer två tillagades dagen efter, eftersom a) jag hade planerat det och b) man ändrar inte bara sina planer och c) det är inte som att jag har något liv. Denna tårta var en egen idé som jag hade dagdrömt ihop (alldeles precis här, rätt så nyligen, vid ett flertal tillfällen, apropå det dramatiska sätt som jag inledde inlägget på. Jag erkänner, jag hade tänkt knyta ihop säcken lite tidigare, men jag fintade bort mig själv med allt svamlande. Ja, ja, det är inget att göra något åt, jag knyter ihop den här istället och hoppas att säcken kan godkännas ändå, fast knuten hamnade på fel ställe).

image

Chokladbottnar, fyllda med geishafluff och täckt med mascarponefrosting. Jag valde några chokladbottnar som inte var så kladdiga, då jag tänkte att det skulle bli för mastigt med sådana, och att de kanske skulle ta över geishafluffet som skulle vara stjärnan i den här skapelsen. Med tanke på att allt bara var en massa choklad ville jag ha någon lite halvneutral lättare frosting för att väga upp det, och eftersom mascarpone är gott till allt så fick det bli en sådan frosting. Denna tårta blev förvisso helt godtagbar, men tyvärr smakade den inte så mycket geisha som jag hade hoppats på. Fast det gjorde inte så mycket för jag hade en massa geisha-godisbitar kvar efter att jag hade dekorerat så jag åt upp dem istället när ingen tittade, moahahahahahahahahaaaaa!

Tårta nummer tre tillverkades på önskan av en kamrat. Eller okej, det där var en sanning med modifikation. Ja, kanske rentutav en lögn. Hon slog nämligen vad med mig om att det var jag som hade skickat läskiga hotbrev till henne, och i slutändan visade det sig att det faktiskt var jag, så då var jag tvungen att bjuda henne på fika. Det kan tyckas aningen småkorkat att jag satsade på att det inte var jag som hade skickat läskiga hotbrev till henne, när jag utom allt tvivel borde ha vetat att det var jag, men det är alltid lätt att vara efterklok.

image

Tårtan är hursomhelst en Oreotårta med två vaniljbottnar med oreosmulor i, och en chokladbotten. Den är fylld och täckt med en cream cheese frosting, allt på recept från Linda Limoncello. Oops, freudiansk felsägning. Kanske dags för mig att ta mig en sängfösare nu. Nej, det hände igen! Menade såklart ta mig till sängen. Jag skyller på att jag är uttorkad. Uttröttad.  Godnatt.

Standard
Den fina historien om hur jag gjorde

Inside-Out Neapolitan Cake

Kära medbakare,

Jo, det var ju såhär va, att jag som vanligt satt på kontoret och jobbade när jag … Nej, förlåt mig, jag menade såklart att jag som vanligt satt på kontoret och läste diverse bakbloggar istället för att jobba, när jag som bara utav en slump plötsligt fann mig själv framför min personliga favorit till bakinspiration, Sweetapolita. Till min skam, skall tilläggas. Det är en sjukdom. En hemsk, hemsk sjukdom. Jag har ringt 1177 och jag lider med all sannolikhet av kronisk coquere dependentiae av den allra mest svårartade sorten. Ack och ve. Vad ska man säga? Enda utvägen är att amputera.

Men tillåt mig att återgå till ämnet. Vilket ämne, kanske ni frågar er, och tja… Det gör jag också om sanningen ska fram. Jag blev superförvirrad av allt utsvävande där. Typiskt er att förvilla bort mig innan jag ens har hunnit till andra stycket. (Hörni! Bra idé-varning här borta! Jag infogar en trevlig bild som ni får kontemplera över medan jag funderar på vad det möjligtvis kan ha varit som jag ville komma fram till.)

image

Men titta! Det är ju den tårta som jag utav en händelse råkade baka här i helgen! Ja, just det, tårtan. Jag satt alltså där på kontoret och smygsurfade efter roliga tårtor i jakt på något jag kunde servera mina officiella provsmakare som hade bjudit in sig själva under diverse hot och anklagelser, när mina ögon föll på den här skönheten. Det är alltså en neapolitansk tårta, vilket är en tårta inspirerad av sådana därna nätta Big Pack-glasspaket, vilka kallas Neapolitan Ice Cream i engelskspråkiga länder. Denna version är dessutom inverterad då man vanligtvis gör tre bottnar med olika smaker tillsammans med någon neutral frosting, medan den här består av chokladbottnar med frosting i tre olika smaker.

Inte för att chokladbottnar någonsin kan kallas neutrala men ändå. Dessa innehöll dessutom en liten spännande twist som jag har varit sugen att prova på länge, nämligen … MAJONNÄS! Jag vet! Fast egentligen, majonnäs innehåller ju i princip bara ägg och fett, så det är nog inte så himlans underligt trots allt. Ja, ägg och fett och E-ämnen, men det är ju också en väsentlig del av kostcirkeln så det ser jag bara som ett plus.

Om vi skulle försöka tramsa lite mindre och försöka ta det här med all den allvarsamhet som ämnet faktiskt kräver, så skulle jag ju kunna säga ett ord eller två om frostingen. Det är en klassiskt superbra schweizisk marängsmörkräm smaksatt med vanilj, jordgubb, respektive choklad (de tre glassmakerna i Big Packen!) och sedan utbredd och spritsad i bästa anda för ett fint resultat. Det där med att ha en bäst anda är speciellt viktigt; har man inte det kan man lika gärna gå hem för då blire liksom inget. Sedan så råkade det faktiskt vara så att jag kände mig lite extra artistisk och konstnärlig dagen till ära så jag tillverkade en liten trevlig chokladdekoration som bonus. Den ingår liksom i paketet, lite så där två-till-priset-av-en-känsla.

Nej hörni, vi får se vad det blir för tårta nästa vecka. Jag försöker nämligen förbereda mig inför vintern genom att lägga på mig ett behändigt lager underhudsfett. (Eller överhudsfett, jag håller fortfarande på och velar mellan de två.) Jag tänker att det kan vara smidigt eftersom man då kan hoppa över att ta på sig ett extra lager långkalsonger.

Nej, men vad säger ni, nu får det kanske vara nog med svamlande för ikväll. Man kan ju inte bara svamla, man måste ju sova också. (Som om det någonsin kommer att gå, 710 g socker säger jag bara.)

Standard