Ellens OUMBÄRLIGA guide till bakturism

Caffè Florian i Venedig

Jag vet, jag vet, ni behöver inte säga det. Little Miss Jetsetter är mitt mellannamn. Eller oops, det var visst ett ljug. Maria är mitt mellannamn. Det måste nog ha varit det som gjorde att alla italienarna trodde att jag var en av dem, när jag var i Venedig häromsistens. Ba’ parla italiano hit och parla italiano dit. Och liksom näe, det gör jag inte.

Jag har emellertid ett megahemligt supertips vad gäller språkbruk. Innan jag avslöjar det bör jag dock tillägga att detta endast har testats på spanska offerlamm, förlåt mig, försökskaniner, men eftersom italienska är ungefär som spanska och bu är som bä och frukt också är godis så antar jag att det fungerar även på italienska. Såhär är det: för att behärska hela det spanska språket behöver du bara kunna ett enda ord; . Det är sant. Du kan ställa dig i valfritt gatuhörn, frukt- och gröntavdelning eller strand och inom x antal minuter har en spanjor slagit upp en konversation med dig, i vilken du endast behöver delta med ett ”” på diverse passande ställen. Tror du mig inte? Släng det i käften då, om du är så slängd i käften. Dessutom kan jag personligen mer på spanska än bara , till exempel ”no cuido”.

Men återigen, mina vänner, har jag svamlat in mig själv på ett sidospår och tappat tråden. Jag skulle vilja plocka upp den igen, men som om det inte vore nog tappade jag även nålen i en höstack. Typiskt att jag ska vara så fumlig. Detta är hursomhelst icke Ellens högst användbara reseparlör (ooh, bra idé-varning!) utan Ellens oumbärliga guide till bakturism, och idag vill jag ta upp mitt bästa smultronställe i Venedig. Caffè Florian är förvisso inte särskilt hemligt; det ligger tvärtom mitt på Markusplatsen i turistigaste området i turistigaste staden, men vad som ändå får detta etablissemang att icke svämmas över av kameraknäppande är att det kostar skjortan. Detta är även min rekommendation för utstyrsel vid besöket då detta ställe är fancy schmancy! (Det är i alla fall att föredra framför ljusblå långärmad fleecepyjamas med isbjörnar på, vilket råkade vara mitt eget klädval vid ett av besöken. Vad kan jag säga? Jag har alltid gillat att göra en dramatisk entré.)

image

Jag provsmakade både frukost, lunch och dygnets viktigaste måltid, fika, på Caffè Florian och var nöjd. Ja, som Anders Lundin och Lars In De Betou skulle ha sagt: jag var glad för jag var nöjd. Egentligen var själva kvaliteten, fastän absolut godtagbar, inte mycket mer än så, utan det var miljön som gjorde upplevelsen så fantastisk. Dörrarna har stått öppna sedan 1720 (detta är inte menat att tolkas bokstavligt, trots att en och annan översvämmning har drabbat lokalen), och nu ber jag er att förlåta mina bristfälliga talanger i kamerahanteringskonst, men här följer en liten bild på interiören:

image

imageOvan skådar ni Casanovas frukost. Eller tja … Det var ju min frukost. Men han åt tydligen samma. Eller inte samma, tur nog, med tanke på att han levde på 1700-talet, utan likadan. Hur han lyckades är mig oförståeligt, då vi delade fem stycken på två uppsättningar. Fast jag antar att man kanske måste starta dagen med en rejäl frukost om man ska ha kraft att gå runt och kvinnotjusa damer dagarna i ända.

image

Till lunch beställde jag en smörad gås med grillade grönsaker. En detalj jag uppskattade var att de inte serverade vid bordet, utan de dukade upp allt på en silverbricka som de sedan ställde på bordet framför en. Då vi var flera stycken såg de även till att komma ihåg var vid bordet var och en satt och vad de beställde, så att när de ställde ned brickan stod ens egen beställning mitt framför en. Vid lunchen hade jag varit olydig och fick sitta ensam i skamvrån, därav fick jag en egen bricka. Jo, så var det. Fy på dig, Ellen.

image

Desserterna var ju huvudanledningen till att vi besökte etablissemanget till att börja med. De fick absolut godkänt, trots varierande kvalitet. Ovan ser ni en underbar pistage– och giandujaparfait, och en kombination av fruktmousser som var mindre intressant. Den varma chokladen var verkligen varm choklad. Tjock, mörk och trögflytande; riktigt lyxig!

För att avsluta vill jag definitivt rekommendera ett besök på Caffè Florian, om inte annat för att uppleva historiens vingslag. Befinner man sig ändå i krokarna kan man även besöka Harry’s Bar, där de uppfann både Bellinin och carpaccion. Båda dessa ställen frekventerades även av Herr Hemingway och diverse andra celebriteter. Så, nu vet ni.

Vad? Caffè Florian

Var? Markusplatsen i Venedig

För ni som liksom mig själv fick IG i orientering: Så är ni utom allt hopp. På en högsäsongens dag går det inte ens att se genom turistmassan på Markusplatsen, så bespara er några timmars virrande och gör något annat istället. Sorry, men jag försöker bara vara realistisk.

image

Annonser
Standard

Skriv nåt kul!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s