Som herrskapet vet så omlokaliserade jag mig till vår grötiga granne i syd för en sisådär 1,5 år sedan. Allt var frid och fröjd med det beslutet tills jag faktiskt flyttade hit, för då upptäckte jag till min förskräckelse att tajmingen inte hade kunnat vara värre, ens om jag försökte! Vilket jag sällan gör, men man kan ju inte utesluta att det skulle kunna hända en dag. Nåväl, under sommaren innan jag flyttade hit hade mitt allra bästa konditori, och tillfälligtvis huvudanledningen till att jag valde att flytta till Köpenhamn till att börja med, hunnit slå igen! Nej, mina vänner, detta är inte Ellens Superläskiga Skräckhistorier För Åldrar Femton Och Uppåt, det är Ellens OUMBÄRLIGA Guide Till Bakturism – alltså på riktigt! Som jag grät när jag fick reda på det. Det där med mitt konditori, inte med bakturismguiden, det tycker jag bara är bra då till exempel bara trailern till filmen Split gav mig mardrömmar i en vecka och ärrade mig för livet och har gjort det omöjligt för mig att titta på Narnia utan att blunda bakom en kudde när Herr Tumnus dyker upp på skärmen.
Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att jag funnit en ersättare till mitt igenslagna konditori, jag menar, det finns en anledning till att Ellens OUMBÄRLIGA Guide Till Bakturism aldrig tidigare presenterat ett resmål i Danmark – det är generellt mest sötebröd och syltetøj, men häromsistens besökte jag icke desto mindre en värdig kandidat. Leckerbaer har gjort allt rätt: ett tydligt, lite avvikande koncept, små storlekar så att man kan smaka av många varianter och … tänk, tänk, tänk, måste komma på en tredje anledning, oh, ja, just det: en trevlig lokal! Hög kvalitet är ju också viktigt i och för sig. Det sistnämnda anser jag vara knepigt när ens koncept är små mördegskakor, men inte en enda av de åtta varianter jag slukade i mig var torr. Jag gissar på att nyckeln ligger i en hemlig ingrediens: smör och åter smör. Det skulle kuna förklara varför jag blev mättare av åtta småkakshalvor (notera halvor) än hela julbuffén och allt julgodis den 24:e. Fast inte för att spotta på torra småkakor, bättre en torr kaka än intet att smaka som norrmännen säger.
Eftersom att jag är lite ringrostig på bakturismsfronten på grund av en patologisk oförmåga att slutföra blogginlägg så lyckades jag inte ta mer än två bilder på vårt resmål. Nedan ser ni iallafall de åtta små skapelser man blir presenterad med om man väljer avsmakningsmenyn (med andra ord alltid). Och innan ni säger något så självklart tänker jag utvärdera vart och ett ingående.
- Översta raden från vänster: Detta var en liten mördegskaka med lemon curd och vit choklad. Lemon curden var ovanligt smakrik och syrlig, vilket balanserades fint av vit choklad som annars ofta blir för sött.
- Minikaka nummer två var en mjuk chokladkaka med svartvinbärskräm. Spännande med svart vinbär som inte används så ofta i bakverk. Här hade de lyckats få fram en väldigt tydlig smak. Inte helt omöjligt att det dyker upp något innehållande svart vinbär här på bloggen när man minst anar det.
- Denna rosa skapelse var som en sockerkakskaka med en klick underbart karamelliserad kola i mitten av perfekt konsistens. Efter ett tag kom en syrlig smak av äpple fram, vilken passade bra ihop med sockret utanpå. Det sistnämnda balanserade dessutom upp konsistenserna fint, men jag hade kanske önskat en lite större liten klick av kola då den hamnade lite i skymundan av äpplet.
- Ännu en liten sockerkakskaka, men denna med mandarincurd. Samma utlåtande som vid föregående citruscurd: mycket smak och syra, vilket behövs i en kakorgie som denna.
- Nedersta raden från vänster: Trots att jag normalt inte är förtjust i lakrits (förutom såklart i den där nya Plopp-chokladen med Gott & Blandat!) så tror jag nog att denna lilla skapelse blev min favorit. Det var en otroligt intressant kombination med sura körsbär, som fungerade riktigt bra. Ja, om man gillar lakrits alltså, vilket jag inte gör, men jag skriver ju denna blogg helt i osjälviskhetens tecken med mänsklighetens bästa i åtanke osv osv yada yada och då måste man ju även ta er defekta lakritsälskare i beaktning.
- Denna var en riktigt mörk chokladmördegskaka med vaniljkräm. Kanske inte den mest spännande i urvalet, men jag kan tycka det är riktigt gott med en så skarp mörk kakao att det nästan smakar lite bittert och bränt.
- På pappret hade jag stora förhoppningar på denna godbit bestående av en mjuk mandelkaka, passionsfruktscurd och en maräng, men jag måste ta och erkänna att vid laget jag åt denna flöt smakprofilen ihop lite med de andra curdarna, men som tidigare var den fint balanserad med den söta marängen.
- Sista stoppet i vår kakkavalkad var en dubbel mördegskaka med hallonsylt mellan, den mest klassiska i urvalet. På intet sätt dålig, men i jämförelse med resterande kakor som var rätt innovativa stod inte denna ut särdeles mycket.
Allt som allt var intrycket väldigt positivt. Generellt är småkakor ett sådant bakverk som är så klassiskt att folk sällan vågar ändra på dem, vilket för en kaknörd som mig själv inte är så intressant. Leckerbaer har genomgående lyckats vara innovativa i smakerna och konsistenserna, utan att förlora den där djupt rotade känslan av småkaksmyset från ens barndomsminnen. Dessutom var smakerna tydliga och rena i varje individuellt bakverk, och även genomtänkta i förhållande till hela brädet. Personligen hade jag kanske efterfrågat någon till chokladvariant som kunde rensa gommen mellan alla syrliga smaker, men det är ingen stor sak.
Vad? Leckerbaer
Var? Ryesgade 118, Köpenhamn
Hemsida: leckerbaer.dk
I år krånglade jag inte till det utan gjorde en jultårta med pepparkaksbottnar och cream cheese-frosting, vilken jag sedan täckte i pepparkakor i form utav husfasader. Detta visade sig vara ett genidrag för då behövde jag inte vara särskilt petnoga med att jämna ut frostingen, utan kunde istället lägga all tid jag sparade på att fokusera på plugget. Lolz höh vem försöker jag lura, jag sträckkollade på Australian Border Control okej, det är cirka världens bästa program. Man hade kunnat tro att det skulle göra mig på ett mer upplyftande humör, men jag måste faktiskt ifrågasätta två saker här. För det första, vad är grejen med att alla recept på cream cheese-frosting innehåller en årsförbrukning av florsocker? Jag nästintill halverar alltid mängden, men även då blir man nöd till att vänta ett halvår innan man återhämtat sig från sockerchocken. Och B: Jag är inte särskilt förtjust i pepparkakor. Jag kanske är en fullkomlig idiot – det kan jag inte utesluta. Men det kan också vara så att jag är den enda i hela vida världen som faktiskt fattar, och det kan jag ju inte utesluta heller.
Jultårta nummer två bestod av chokladbottnar och mintmarängsmörkräm, dekorerad med polkagrisstänger, krossade polkagrisar och, om man kisar riktigt ordentligt, en gigantisk snöflinga i socker. Faktiskt så finns den där oavsett om man kisar eller ej, vilket för oss till en otroligt brinnande fråga: Om ett träd faller i skogen, är det fortfarande ett träd? Vidare, om polkagrisstängerna smälter av fukten i tårtan, är de fortfarande polkagrisstänger? Tillfälligtvis var det det senare som skedde i denna tårta, men det gjorde inte så mycket. Det var inte första gången jag stoppade ner polkagrisar i en tårta, och inte den sista. Det är inget att göra åt, jag är en rebell.
Jultårta nummer tre utgör ett lite mer äventyrligt alternativ än de två tidigare, i form av mandelbottnar, lingonpannacotta och saffranskola. Fast tekniskt sett var nog formen snarare en luciakrona. Sedan slängde jag in lite apelsinchokladmarängsmörkräm i blandningen också. Varför? Tillåt mig att rikta er uppmärksamhet mot Ellens Fem Gyllene Bakregler Som Jag Inte Alls Hittade På Precis Nu Utan Som Absolut Finns På Riktigt:
Titta, här kommer beviset till mitt djärva påstående ovan om att det inte var första gången jag stuckit ned polkagrisar i en tårta! Jag ska vara ärlig och säga att jag inte kommer ihåg vad denna tårta innehöll. Jag skulle precis gå tillbaka i arkivet och ta reda på det när typ 50 ninjas dök upp och jag var tvungen att spöa upp dem och det gick bra och de typ bölade och så. Men ja, hann inte kolla upp det helt enkelt.
Oj, wow, déja vù nivå 500! Någon mer än jag som har känslan av att de sett denna tårta förut? Förutom lussebullarna och marsipangrisarna, nyskapandet vet inga gränser. Nu skäms jag nästan så mycket att jag känner för att sluta tjänsten, fly landet, du ska nog få se. Jag tar en sked och gräver mig en tunnel ner i kloakerna och lever som en herdinna vid namn Maria. Vattentätt.
Jultårta nummer sex! Till att börja med vill jag dra er uppmärksamhet till att denna jultårta är en av de få jag inte stoltserat på mitt kalasspeciella juletårtfat. Regel Nummer Sex i Ellens Fem Gyllene Bakregler Som Jag Inte Alls Hittade På Precis Nu Utan Som Absolut Finns På Riktigt och… som… eeh.. Innehåller Fler Än Fem Bakregler..? är att rött och rosa aldrig bör matchas. Visst, visst, det var kul med ett paket som tårta men huva vad denna tårta väcker hemska minnen. Den innehöll chokladbottnar, äpple på något sätt och brynt smör-marängsmörkräm. Det låter väl gott tänker ni, och det gjorde jag också när jag planerade denna tårta, och det tyckte även de offerlamm, förlåt mig, gäster, som smakade denna skapelse men ICKE!!! Det var inte gott när man hade stått och brynt kopiösa mängder smör och lukten därav satt kvar i näsan på en i flera dagar efteråt. Jag kunde inte äta tårtan för jag höll på att kräkas varje gång jag såg den och även fast det är fem år sedan jag tillverkade den här är det förbjudet för alla inblandade att nämna den för då får jag kväljningar. Ettusen år av ond voodoo åt den som nämner brynt smör-tårtan!! Blö. Wuck. Yiush. Och alla andra rysliga ord, pilutta dig.
